Jag skäms nästan lite....
På lunchen i skolan igår tackade Eva mig för
den fina gratulationssången från i Lördags.
Jag känner hur mina ögon spärras upp och hur
min kropp börjar bilda ett stort frågtecken.

Jag kommer ihåg att vi PRATADE om att ringa Eva och
gratta henne, och jag kommer även ihåg att jag skickade
ett grattis-sms.

Men det visade sig att tydligen så hade jag ringt Eva i bilen
på väg mot Malmö, så hade vi sjungit för henne.

Konversationen igår angående samtalet lät ungefär såhär.
Eva - Tack för grattissamtalet i Lördags
Jag - Va? Ringde vi ändå? (Jag börjar typ svettas och bli
allmänt nervös när jag märker hur många minnesluckor jag har
från lördagskvällen)
Ett antal anhängare ur klassen börjar skratta.
Marcus- Ja, kommer du inte ihåg det?
Jag- Ehh, näää.
Eva - Haha, ja Nina, det du som vrålade högst. Vem var ni
andra som sjöng?
Viss handuppräckning uppstår.
Lite mer skratt och fina kommentarer om min fylla innan det
är dags för lektion igen.

Jag tycker det vore en bra idé om vi alla bara glömde bort
lördagskvällen. POFF!

Ja igår hände det. Jag kom hem till Em vid 7. Bonden var
hemma även fast jag blivit lovad att det skulle vara pojkfritt.
Ibland är livet orättvist, haha.
Jag fick ett samtal av min underbara arabälskande Anna,
så jag går ut i köketför att prata, trampar i något blött och kommer ihåg
att Emmeli tidigare på kvällen trott att Dylan lättat på trycket
inomhus. Men hon var inte säker och hon visste inte var.
Nu visste jag att det var säkert, och absolut var!! KUL!
Hundkiss på strumpan är mysigt.


XX


Jag tycker om dig ändå Dylan! Kanske inte lika myckt dock.....