Jag kan prata Daländska

Ännu en dag som äras av baksmälla.
Jag har blåmärken lite överallt, ett hål i läppen och
mår illa. Man mår som man förtjänar med andra
ord.

Igårkväll var vi ute i Mora, Det är sånt vasalopps-
jippo nu, så de har ett tält med liveband. Där var vi.
Mycket intressant, att se hur norrlänningarna festar.
Det var kul, men vi blev alldeles för fulla.
Musiken var bra, roligt med liveband.

Jag känner mig inte speciellt kreativ idag och orkar
inte riktigt lägga ner någon energi här. Ville bara
uppdatera de nyfikna om vad som pågår.

Så summan av kardemumman blir alltså att jag är bakfull.

Jag märker hur patriotisk man blir här uppe, Skåne blir genast
guld värt och bättre än mycket annat, haha. Konstigt det där.

Jag har ganska kul med Erika, hon blir så irriterad på alla
mina frågor och påsåtenden gällande Norrland.
- Har ni internet där uppe?
- Har man täckning på mobilen?
- Det är så primitivt leverne här.
- Åker ni verkligen runt på sparkar?
etc etc etc.
Fin underhållning.

Jag kanske ska nämna att det där utestället i Rättvik
var gaaanska så dött. Där var typ 50 personer. Bönder.
Kul! Haha, men som den braiga kompisen jag är, så
stannade jag ändå kvar med Erika 'til the end.

Några aktiviteter som vi har kvar är att åka pulka
och ta sparken ner till sjön. Men idag blir det inga
som helst aktiviteter, vi är döööda.

Haha juste ja! Erikas pappa och Ewa skjutsade hem
oss från Mora till Rättvik idag, och stannade vid Hemköp för
att jag och Erika skulle handla "mat". Vi går in och plockar på
oss en massa chips, dipp och pizza och sen när vi ska
betala så har Erika ingen täckning på kortet och mitt
chip funkade inte. Så Erika får springa ut och hämta sin pappa,
och kvar står jag och asgarvar (kan ha lite med alkoholkonsumtionen
från kvällen innan att göra). Situationen var verkligen komisk.
Där står jag med mjukisbyxorna istoppade i stövlarna, sleten som
ett djur i sällskap med massa skräpmat och håller upp den enda
kön i hela affären. Denna uppenbarelse fick mig att dra på
smilbanden haha. Som tur var så kom ju som sagt Erikas
pappa och räddade oss, annars hade nog det där smilet snabbt
övergått till ett skamset hängande huvud.


XX

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0