Greklandresan var en given succé. Helt ärligt så hade jag
väntat mig en mindre katastrof eftersom resesällskapet
inkluderade yrvädret Malin och jag själv. Jag vill ju gärna
tro att jag har koll på allting och lite till, men let's be true
to ourselves, thats not the case!

Yoo min ängel erbjöd sig att köra oss till Sturup och inte
att förglömma köpa baguette från Maddes till oss som
färdmat. Kör vi vilse? Jaaa givetvis.

Jag tar ju för givet att Yoo som är som en levande gps ska
föra oss rätt och om det skulle gå åt skogen så hade jag
Malin, en skåning uppväxt i de djupaste åkrar i Furulund
som självskrivet måste hitta på landet. När dessa två svek
mig så fanns det inte mycket att be för. Jag hittar inte, helt enkelt.
Jag ringde min pappa för vägbeskrivning.

J - Hej! Vi är vilse och vi har lite bråttom. Var ligger Sturup?
P - Jaha, var är ni någonstans?
J - Ja vi är någonstans utanför Staffanstorp, tror jag?
P - Ja jag vet inte Nina, ni ska ut på väg xx.
J - Jaha var i hela fridens namn står vägnumret?

Jag alltmer stressad, pappa alltmer irriterad.

P - Vad har ni kring er?
J - Ja alltså, kor....... Stugor. Och kolla där! En bonde!!
P - Nina!
J - Ja du frågade ju faktiskt...
P - Ni får fråga någon om vägen!

Mycket givande samtal!

Vi kom fram i tid, och väl där så träffade vi Malins gamla klasskompisar
Victor och Erik som också skulle till Kreta med samma flyg som oss.
Resesällskap ja tack!

Och så började våran resa.


Victor och Erik!!