Många , eller snarare alla, frågar mig om jag har hemlängtan.

Det finns egentligen bara ett svar på det - Nej.

Inte för att jag inte saknar folk hemmifrån, inte för att jag inte
gillar folket hemma, inte för att jag hatar min familj och mina
kompisar. Ja ni förstår.

Det är väl mer... Jag har velat det här i HELA mitt liv. Jobba utomlands,
gärna i ett engelsktalande land. Utvecklas inom jobbet och i mig själv.

Och jag vet att alla hemma vet detta och är glada för min skull.

En stor anledning till att jag inte saknar Sverige, Landskrona är väl för
att jag är så trygg i mina relationer till mina kompisar och familj.
De kommer alltid finnas där. Kanske inte på samma ställe eller ens
på samma sätt. Men jag har de bästa kompisarna och den bästa familjen
och vi behöver inte ses för att ha en stark vänskap, kärlek.

I stora drag så är jag ganska säker på att alla är glada för min skull.
De förstår att jag inte har tid att skriva mejl, sms , på bloggen VARJE DAG,
varje minut. (Och ni som inte gör det kan gå någon annanstans, thank you
vera much.)


Jaha, gud vad sentmental jag blev där då.. Jag tror det beror mycket på att
många frågar mig om hemlängtan och varje gång jag säger nej så undrar
jag själv varför. Men jag vet varför. Ni är varför!

Jag var så beredd på det här, jag har förberett mig i stort sett hela mitt liv.
Så när det väl hände så kändes det mer eller mindre naturligt!

Jag älskar er.

Men fan ta er om ni inte besöker mig inom ett halvår.

;)